Dikt
En flicka sitter ensam i den mörka natten
hon känner sig förråd och utlämnad
Den enda personen hon någonsin litat på svek henne
Hon har ingen att prata med längre
ingen vill lyssna
Hon känner sig smutsig och obetydlig
Alla behandlar henne som luft
som om hon inte fanns där
Hon är lämnad för att ensam vandra denna kalla onda värld
Hon är rädd
rädd för folk hon möter
rädd för att alltid vara så ensam
rädd för att ta sitt liv
rädd för sig själv
Hon har ingen livslust
men hon kan inte hjälpa att tänka på att hon var född till denna värld av en anledning
Förtjänar hon att bli bli övergiven av familj och vänner?
Förtjänar hon den kvällen för ett halvår sen, då hennes pappa tog sig friheter på henne?
Förtjänar hon verkligen att leva på detta sättet?
Vad har hon gjort för att inte förtjäna allt det hon ser hos alla andra?