Ellaaaah

Ja, vrf var allt så mkt lättare när man var liten? Jag kan helt enkelt int hjälpa att sakna den tiden ibland och det tror jag vi alla gör då och då. Missförstå mig int jag älskar mitt liv för det mesta men det e så mkt man måste oroa o bekymra sigt för. Jag är int den personen som kan strunta i allt sånt där för jag vet att det bara orsakar mer problem. Jag saknar tiden då jag int alltid behövde vara så självständig (även om jag alltid föredragit de), då jag kunde luta mig mot mamma och veta att hon skötte alla problem åt mig. Jag var lite av en troublemaker när jag var liten o gillade att ta hand om mig själv men jag visste att mamma alltid var där när jag skapade problem (vilket hände rätt ofta xD). Visst, är hon där nu med men det e int samma sak nu när jag är tonåring då får man fixa sina problem själv och oroa sig om saker. Men det e helt enkelt så det måste vara för det e helt enkelt dags att växa upp och inse att man ibland måste ta hand om saker själv. Ibland känns det skrämmande att tänka på framtiden för jag har ju egentligen ingen aning om var jag kommer hamna och hur mitt liv kommer se ut om t.ex 5-10 år. Jag vill ju tro att jag har en ljus framtid att vänta och att jag kommer fortsätta vara lycklig men man vet ju aldrig, det uppstår ju hinder för alla och frågan är om man kommer ur dom helskinnad. Ja, ni kanske förstår att jag int är en människa som lever i nuet, det har jag int gjort sen jag var barn. Jag känner ett behov av att planera hela tiden och vill helst int se att min framtid händer av en slump utan att jag själv har arbetat för den. Jag tänker ofta på framtiden och vart den ska föra mig och ibland önskar jag att jag bara kunde leva i nuet, slänga bort alla bekymmer för ngr minuter, en timma men det e svårt för mig. Jag är helt enkelt en människa som måste oroa sig. Men jag överlever ;) Jaha, jag ska väl gå och göra ngt med min dag/kväll ASAP.